Esil Agni

Livets efterrätt.

2011-07-03T08:50:00.000-07:00

En liten tös frågade sin mamma: "Tycker du att det är roligt att ha barn?" Mamman svarade: "Ja, det är väldigt roligt." Dotterns slutledning blev: "Då har du roligt varje dag." Det är ju, i de flesta (normala) fall, en härlig och riktig slutledning.

Jag har många gånger funderat över uttrycket att "barnbarnen är livets efterrätt". Jag fick mina (våra) två döttrar i en mogen ålder. Hade drömt om en egen familj med man och barn. Det dröjde, för jag ville invänta Guds val av livskamrat åt mig.

Så "var tiden inne". Vi fick två döttrar. Det blev över förväntan. Jag stortrivdes med man och barn. Hade ju hunnit "rasa av" mig. Det blev ändå en omställning från att vara fullkomligt fri till att alltid ha någon eller några att ta hänsyn till. Ibland, när barnen var snå, kunde jag känna mig bunden till både händer och fötter. Men jag trivdes och fröjdade mig över man och barn.

Att ha egna barn var redan då som "(livets) efterrätt" efter att tidigare bara kunnat låna andras barn. Jag fick aldrig nog av barn.
Som mormor fortsätter jag nu att njuta av "livets efterrätt".
BARN ÄR EN GUDS GÅVA!

Släpp ungarna loss ...

2011-06-09T04:10:00.000-07:00

... det är Torp.
Jag blir så glad, när jag ser alla barn och ungdomar, som får uppleva denna miljö, får höra om Jesus, på det sätt, som de kan ta emot på och vara med i lovsång och bön
1974 var jag på Torp för allra första gången. Visste inte då ens var det låg. För mig var det lika med HF och Frank Mangs. Sen gick det många år ........ Mycket har förändrats under årens lopp.

Vår dotter hamnade i Åsbro, Örebro, gifte sig och bildade familj där och avslutade sina studier på Örebo Missionsskola. (Örebro Teologiska Högskola) Då hade det börjat: Midsommarkonferens ... Torp ... Barnkonferens ... Ungdomskonferens. Maria blev mer och mer engagerad i konferensens barnkonferens. Vår midsommar kom också att handla till en del om Torp.

Våra tre barnbarn i Örebro (numera Stockholm/Tullinge) är inte födda på Torp, men har vuxit upp MED Torp. Och vad det är vet väl alla??!
Maria berättar om yngsta dottern Maja, 4 år, som på studsmattan kommer i samspråk med den några år äldre grannatjejen. "Vi ska åka till Torp." berättar hon. "Vad då Torp?" undrar tjejen. "Torp", förklarar Maja. "Men vad är det?" frågar granntjejen. "T O R P !" nästan skriker Maja, för att kompisen verkligen ska fatta, vad hon pratar om.
Det vet väl alla, vad Torp är! Det tror i alla fall en 4:åring, vars mamma är koordinator för barn- och ungdomskonferensen. Och där Torp präglar familjelivet stor del av året.
dagligen
"Torp är en midsommarvecka ute på Närkeslätten, som inte likanar de andra femtio veckorna under året. Helt plötsligt är vi jättemånga, som tror på Jesus, samlade på en och samma plats. Det är härliga möten för stora och små. Och det tror jag är viktigt att få uppleva. Det präglar oss, kanske för resten av våra liv. Torpkonferensen kan få vara en "enegispruta" till livet tillsammans med Jesus under resten av året." Från Marias krönika i EFK:s Direkt nr 3 juni 2011

Midsommarkonferensen på Torp har också berört oss. Det är en självklarhet att att delta där åtminstone några dagar.

Välkomna till Torp! Gör ett en-dags-besök, en kväll, kom för några dagar eller hela veckan.

Många kristna konferenser under sommaren betyder oerhört mycket för många människor. Men - det är knappast tillräckligt att vara "konferenskristen" för att ha ett rikt kristet liv. Vi behöver dagligen en nära-Jesus-upplevelse. Framför allt, när det känns mörkt och hopplöst eller torrt. Jesus finns alltid med!

Nära Jesus upplevelse

2011-06-07T06:01:00.000-07:00

En söndag i maj besökte vi en kyrka på annan ort. Det var regnigt och mycket trafik. Vi insåg att vi inte skulle hinna fram i tid, utan kanske bli tio minuter sena. Väl framme såg jag mitt barnbarn, 6½ år, vinkande stå på trottoaren och vänta. Precis som han lovat, hade han väntat för att denna söndag visa mormor till hissen, som skulle ta mig två stentrappor upp till kyrksalen. "Jag har väntat länge på dig!" sa den trogne gossen. Älskade unge, honom kunde man lita på! Vad jag inte visste var att hissen tog mig upp och rakt in i kyrksalen, rakt in i bön och lovsång.
Jag omslöts direkt av en mättad atmosfär av helighet och Jesusnärhet. Sådana gånger blir jag så berörd så tårarna kommer som "ett brev på posten". Ibland pinsamt ibland självklart tillåtet som i denna kyrka, där detta hände mig en tredje gudstjänst. Det kan bara förklaras med en "nära Jesus upplevelse". Det vill vi väl alla ha - både i kyrka och vardagsliv.

Efter dop av ett par unga män fick predikanten förmedla, vad han fått till församlingen.
Enkelt, klart och tydligt ville han påminna om Jesus som herde, som aldrig lämnar fåren.
Han hänvbisade till många Bibelverser. Det som fastnade bäst var Upp.1:8 "Jag är A och O, säger Herren, han som är och som var och som kommer,..." Språkintresserad lystrade till, när han började att prata om tempus. Presens, imperfekt och futurum.
Många kristna stannar gärna vid imperfekt: vad Jesus sa och gjorde, när Han gick på jorden. Många lever gärna i futurum - framtiden, när Han ska komma tillbaka, i eskatologin.
Jesus ÄR här och nu - inte bara igår eller i morron. Jesus ÄR vår herde här och NU.
Jesus, Herden, ÄR med i alla olika situationer: i stormen, i hissen, i ambulansen, hemma, på jobbet, på tentan, med i sjukdomen, när du blir uppsagd från jobbet. Jesu ÄR med!
"Och jag ÄR med er alla dagar till tidens slut."

2011-05-28T06:49:00.000-07:00

Under två somrar har vi bara haft en betongplatta att använda som uteplats. I mars 2009 kom snömassorna från taket och vräkte omkull vårt altanstaket, som vi inte ens kunde se under snönmassorna.
Nu i mars 2011 kom en snickare och hjälpte oss att bygga upp en inglasad altan. Bara lite blommor fattas.
Den blev jättebra och vi njuter i fulla drag. Vi skulle kunna tillbringa semestern där. Nära till sköna sängar, spis och kaffebryggare. I Lidköpingstrakten finns också så mycket att se och besöka, som vi inte hunnit med än under våra 33 år på orten.
Dessutom kanske vi finns hemma, nära långväga vänner besöker länet och förut bara kunnat lämna en skriftlig hälsning i en låst brevlåda. Ingen behöver heller ta ansvar för att vattna våra blommor.
Det är bara att hoppas att vi är lika glada och nöjda, när fakturan kommit. Det är ändå väl investerade kronor.

Gå vidare.

2011-02-17T09:31:00.000-08:00

Börja där du står.
Gå vidare därifrån.
Lämna det bakom dig,
som inte varit bra.
Framtiden kommer du
att uppleva.
Det gamla har passerat
och är historia.

Livet går vidare 2

2010-12-07T11:56:00.000-08:00

Sommaren är förbi. Höstens alla vackra färger har vissnat bort. Gråa och bruna träd med grenar och kvistar tecknar sig mycket vackert mot skyn. Det påminner oss om att allt är förgängligt.
Så underbart vackert lyser sen snön upp allt, som för en kort tid sedan, var så brunt och grått. ".. regnet och snön faller från himmelen .." (Jes.55:10) Måste nästan tillstå att snön är en Guds gåva. Hela naturen är klädd i en snövit dräkt. Oundvikligt går tankarna till Ps.51 .."tvätta mig så att jag blir vitare än snö."
(v.9)
Om livets förgänglig har jag, allt för väl, blivit påmind om den sista tiden. Fyra dödsfall inom en månad. Det räcker. Jag hoppas att jag idag har varit på den sista begravningen för i år.

I början av året lämnade kära mor oss - med ålderns rätt kan man säga.(102½år) Men året innan lämnade lillebror oss alldeles för ung. För ett tag sen lämnade min allra, allra bästa väninnan mig och sin familj.

Det var som när stilla vågor mot stranden möter sitt slut
det var som den flämtande lågan när ljuset snart brunnit ut
det var som när vårvinden lyfter ett maskrosfrö och för det så varligt mot himlen
när vi såg vår älskade dö.

Jag undrar ibland. Är de glömda nu? Ja för en del. Inte för de allra närmaste. Men ..

Livet går vidare.

Även om det för en stund känns som att hela jorden står stilla, att livet stannar av, så är det för en stund, en period.

Livet går vidare. Vi får glädja oss med och över de levande. Dela med oss av kärlek, beröm, uppmuntran, gemenskap och tala om, hur mycket de betyder för oss. hur mycket vi älskar dem.

Livet går vidare 1.

2010-12-04T08:56:00.000-08:00

Det visar sig vara mycket länge sedan jag skrev i min blogg. Det är ändå så att tiden och livet har gått vidare.

Mycket mycket har hänt sedan den 23 augusti. En blandning av glädje, sorg och även smärta. Bakom mig ligger jobbiga höstmånader, men även många bevis på Guds omsorg och närvaro.

Jag hör till dom som INTE tycker om vinterhalvåret. Inte november t.o.m. februari.
Hösten är vacker med alla de vackra färgerna på träd och buskar. Det njuter jag av, men när träden blivit kala och mörkret lägger sig som ett isolerande täcke över allt och alla, då tappar jag nästan livslusten. Jag kan se det vackra, när de kala träden tecknar sig mot himlen. Det är skönhet. Men när sen kylan gastkramar alla, gömmer man sig i stugvärmen och det ser ut och känns som om jag är ensam kvar på jorden.
När snön dalat ner i tillräcklig mängd och gömmer allt smutsigt och brunt, lyser den upp även de kala träden och de mörka taken. Det blir ljust några timmar om dagen.

Det är ändå några månader av en sorts vila i naturen (dit vi hör) utan en del krav, som finns under sommarhalvåret. Inget dåligt samvete för att man läer en bok för sitt eget höga nöjes skull. Inget dåligt samvete för att man ägnar sig åt specialintressen. Man behöver inte vara hyperproduktiv.

Livet går vidare ....
SNART KOMMER VÅREN TILLBAKA MED VÄRME OCH LJUS.

Överraskningarnas Jesusmanifestation.

2010-08-23T06:38:00.000-07:00

Läste för ett tag sedan att Jesusmanifestationen 2011 ska förläggas till Stockholm. Visst är det uppmuntrande att se så många, som vill stå upp för Jesus.
Redan första året blev det roligt att se så många samlas. Andra året var det ännu fler och tredje året beräknades det vara 25.0000. Vi gick i god tid till Kungsan ifjol för att, om möjligt, få någon sittplats på något trappsteg. Fullt!

Andra årets samling i Kungsan såg jag en liten möjlighet att få sitta ner på en upphöjning - trappbyggnad. Jo, man satte sig tätare åt ena hållet och det gick att få in en till med kommentaren "finns det hjärtrum, finns det stjärtrum". Och så makade man ihop sig åt andra hållet och min man fick sittplats.

Plötsligt sa damen på min ena sida: "Jag känner igen dig." "Jasså", sa jag och sneglade försiktigt åt hennes håll. "Om jag säger 60-talet i Uppsala." DÅ kände jag igen rösten och det gick en värmevåg genom kroppen. Kunde det vara sant!?

Vi var med i samma bibelstudie- och bönegrupp och var med om liknande
evangelisationsäventyr på 60-talet. Jag flyttade och hon flyttade och kontakten bröts. Många gånger frågade jag olika gemensamma bekanta efter henne, men ingen visste något. Någon trodde att hon nog, till och med, hade lämnat den kristna gemenskapen. Jag frågade och letade på olika namn och adresser.

Jag kände mig manad att börja be för henne. Bad i många år. Eftersom jag inte visste var hon fanns - inte ens om hon levde - började min förbön att glesas ut. Men - gång på gång blev jag påmind om henne och upplevde maningen att be.

HÄR SATT HON NU - bland 18.000 människor - BREDVID MIG. När jag hämtat mig, berättade jag för henne om min bön för henne och frågade, vad som hänt henne under årens lopp. Först tillstod hon inte att det varit något särskilt. Till slut medgav hon "avvikelser" och tackade för förbön.

Jag blev överlycklig och tackade Gud. Efter 40 års bedjande satt jag bredvid bönesvaret! Gud ledde mig till henne i denna trängsel för att visa mig att det alltid lönar sig att be och att man aldrig får ge upp.
Jag känner mig fortfarande exalterad, när jag tänker på detta och på Jesusmanifestationen 2009. TACK GODE GUD!

Ny generation

2010-06-22T02:51:00.000-07:00

Jag råkade "komma in" på en repris av P1:s Kaliber. Där kritiserades Ny generation för att de missionerade i skolorna. Till min överraskning intervjuades en rektor i min egen hemstad. Vi har haft en del att göra med varann i skolvärlden, så en större överraskning blev hans negativa inställning till Ny generation. I programmet anklagades Ng för att vara "en påtryckarorganisation". Tillåt mig småle.
I 1Joh.1:3 står det om Ny generations önskan och mål. Det dom har sett och hört vill de berätta om. De ska väl också vara vårt mål.

Jag minns en upplevelse, som talat mycket till mig. En av mina väninnor, som varit gift några månader, anfötrodde mig, i all hemlighet, att hon väntade barn. "Men säg inget till nån." Vilket förtroende! Det löftet kunde jag hålla, tills jag upptäckte att många andra hade fått samma information. Jaja. Det visste jag ju att gravida kunde få konstiga idéer och smaker. Men hon kunde bara inte hålla inne med vad som hänt henne och hennes man.

Några år senare upptäkte jag att jag och min man också väntade barn, även om det skulle dröja länge, innan det skulle synas. När jag ett par dagar senare kom in i personalrummet på mitt jobb, fick jag nästan bita mig i tungan för att inte ropa ut till arbetskamraterna. "Vi väntar barn!" Det nya livet, som tänts i mig, kunde jag egentligen inte hålla tyst om.
Jag mindes min väninnas glädje och svårighet att hålla tyst om sitt nya liv, som hon bar på. Nu var jag i samma situation och levde i samma glädje.

Dessa upplevelser talar fortfarande till mig, trots att det gått många år. Det LIV, som Gud har gett mig genom Jesus, vad gör jag av och med det? Kan jag tiga om det? Nej, det måste jag berätta om! Inte för min egen skull, utan "... för att också ni ska vara med i vår gemenskap ... med Fadern och hans son Jesus Kristus." Vad vi har sett och hört ... låt oss berätta om det.
Gud välsigne Ny generation! Vi "mogna" får se till att inte komma på efterkälken, inte hamna i bakvattnet.
Gud välsigne dig Sara, när du till hösten kommer till Sverige för att involvera dig i Ny generation! Jag ska hålla löftet om förbön.

Energikick

2010-06-05T08:50:00.000-07:00

Satt häromdagen i ett spontant samtal, medan jag själv drack en härlig kopp kaffe på hennes arbetsplats. Hon tog bara en paus från sitt jobb och bjöd mig på en kopp nybryggt kaffe. Vi penetrerade flera av livets olika sidor.

Till slut sa hon: "Nej, nu måste jag gå. Du gav mig en enorm energikick. För lång tid framåt. Du måste dela med dig till många andra. Lova mig att du gör det!"
Oj va´ hade jag sagt?

Detta blev också för mig en fantastisk energikick - hela samtalet, men inte minst hennes slutreplik. Hade jag något att dela med mig av, som kan bli till glädje för andr?
Fick lust att börja skriva igen. På bloggen ... men framför allt en del annat, som blivit "undanstoppat" gömt eller glömt. Nu kanske bloggen lever upp igen?

Tänk va´ lite det behövs, som kan bli en uppmuntran. En blick, en klapp, en kram, ett telefonsamtal, ett leende, ett ord, en kommentar, en mening ...

MÖTER DU NÅGON UTAN LEENDE, GE BORT ETT AV DINA.

2010-04-15T13:38:00.000-07:00

Tack

2010-04-15T13:30:00.000-07:00

Efter all omtanke och omsorg vid mors uppbrott fanns en stark önskan om att säga tack till alla, inte minst släkt och vänner, vår församling och Lindblads Begravningsbyrå.

65 år och utrangerad

2010-04-12T03:08:00.000-07:00

Visst det är skönt att bli pensionär och få bestämma över sin tid, men ... Jag har många gånger tänkt att det egentligen är ett resursslöseri. Tänk vilken kunskap och erfarenhet de allra flesta pensionärer har. På något vis skulle man kunna använda det. Om personen är frisk och någorlunda kry.
I kyrka och frikyrka har det faktiskt ofta blivit så att kvinnliga pensionärer passar till bullbak och kaffekokning. Gubbarna kan svarva/snickra i källaren, sköta trädgårdsjobb och laga trasigheter. Det är bra. En uppgift behöver alla ha.

Jag har en väninna som varit sjuksköterska och vårdlärare i många år. En 65:åring med stor kunskap och erfarenhet. Nyligen kom hon hem från Nepal, där hon tagits emot med öppna armar. Till att börja med reste hon dit för att hälsa på en väninna, som arbetade där och insåg då att där fanns mycket att göra inom hennes gebit.
I slutet av 2008 åkte hon ut som volontär inom EFK:s program "StepOut Professional". En blomma till EFK, som vågade satsa på en pensionär. I vintras var hon tillbaka för en ny period och säger nu "Här betraktas man som gammal, när man går i pension. Där kunde jag använda mina erfarenheter och kuskaper i en positiv process. Jag blev respekterad för mina gråa hår." - Det är precis vad jag vill få fram även i Sverige.

En kristinna till mamma

2010-04-07T07:43:00.000-07:00

För drygt två månader sedan bröt min mamma upp för att vara med Jesus Kristus. Tidigt en söndagmorron ringde syster på äldreboende där min mamma bott de senaste 19 åren och brerättade att det blivit en tydlig förändring i mammas liv. Jag åkte genast dit. Hade jag bett Gud i många år om att få vara med när mamma gick hem, fanns det inget val.
Vid mammas sida, med hennes hand i min, satt jag sedan i åtta timmar, innan hon gav mig en sista blick. Hennes ögon hade innan dess varit slutna i många dagar. Hon var 102½ år och hade rätt att gå hem. Många gånger de senaste tio åren hade hon sagt: "Jag vill gå hem till Jerusalem." Vi pratades vid. Nej, jag pratade med henne. Hon hade inte sagt ett ord på länge, men jag tror att hon hörde mig. Jag påminde henne om Jesus, att nu skulle hon äntligen få möta Honom. Jag påminde henne om och tackade henne för att hon lett mig till tro på Honom. Jag tackade för alla fina stunder. Jag tackade henne för att hon varit ett sånt fantastiskt föredöme som kristen, som mamma, som hustru, som missionär, som yrkeskvinna, som medmänniska, ja som människa. Hennes liv gick ut på att tjäna Gud och människor. Hon lärde mig att "i allt, vad som än händer, gå till Jesus". Det är det bästa arv som jag har efter henne.

Snö snö snö ...

2010-02-06T14:06:00.000-08:00

Oj, va´tiden går. Redan den 6 feb.! Har hunnit fira både en mågs och en dotters födelsedagar. Har hunnit följa min gamla mor till himmelens port och min syster till sjukhuset.
Egentligen längtar jag efter vår, men får vänta ett tag till. Snödrivorna står höga som fjälltoppar utefter tomten och skymmer effektivt, när man ska backa ut från garaget.
Jag har bott några vintrar i Ångermanland, för många år sedan, och då var man tvungen att lära sig att hantera det här med snö. Här går grannarna ut och skottar så fort det kommer några flingor på marken, även om det känns i luften att de snart smälter bort.
Sörlänningar, söder om Gävle alltså, (utom Skåne och Halland) tycker att det är exotiskt med (mycket) snö. Det är så fantastiskt ... skidor, pulka ... Att kava fram på skidor på snö, som knappt täcker marken är ingen skidåkning. Inte för en norrlänning.
Snön lyser i alla fall upp underbart och det blir mycket ljusare under den mörka årstiden. Det är fördelen med snö, hur lite som än har kommit. Men i år är det mycke mer än lite. Onödigt mycke!

Men - trots den underbara snön - tycker många att det ska fungera som om vore det sommar. Oj, vad det gnälls över försenade bussar, tåg, fastfrusna växlar ... Vad kan man annat förvänta sig i en sådan fantastisk vinter?!

Det får gärna vara vackra höga snövallar, men mellan dem ska det vara sommarväglag utan halka, salt och sand. Allting ska fungera som vore det sommar.
Men det kan det aldrig göra under vinterhalvåret. Det blir faktiskt både höst och vinter varje år. Även om vi tycks glömma det.
Vi får vänta på tövädret och våren, men då får vi nog nya problem att gny över.

Kommunikation

2010-01-26T08:20:00.001-08:00

Jag uppskattar verkligen kommunikationsteknik.

I Kongo fixade min pappa så att vi kunde ringa till varandra mellan tre hushåll, som bodde på samma område. Hemma i Sverige kunde vi sen ringa till vilken kompis som helst.

Nu har jag tillgång till en "fast" telefon, en mobiltelefon med fina olika möjligheter - förbättrar kanske snart till Ipode eller X1, en dator med hur många möjligheter som helst. Ska snart lära mig det där med skype. Jag kan kan få kontakt med hela världen. Vilka möjligheter

Dessutom - det allra bästa! - jag har också löfte om att få ha daglig - ständig - kontakt med himmelens Gud. Wow!

2010-01-19T06:17:00.000-08:00

Det slår mig så ofta att, där man minst anar det, finns en liten troslåga. Det är så fantastiskt att få den lågan att flamma upp. Det gäller att bejaka den tro man har. ATT SÄGA JA TILL JESUS. Jesus vill ha en personlig relation med var och en av oss. Det förändrar ens tillvarao. Det ger frid och glädje. Även om det ser mörkt ut.

Tjugondag jul

2010-01-13T06:35:00.000-08:00

Tjugondag jul.Namsdagen är Knut och då sägs oftast "tjugondag Knut dansas julen ut". Knut var en dansk kung som blev ett helgon. Dagen räknas som julens sista dag i Sverige, Norge och Finland.

Följer man kyrkoåret, så pågår julen till ett par dagar in i februari. Till Kyndelsmässodagen då Jesus bärs fram i Templet.
Det är många som långt före tjugondag jul plockat av granens kulor och glitter. Lagt undan julstjärnan och adventstakarna. Packat ihop krubban, Maria, Josef, herdarna och de vise männen. Man har lindat in Jesusbarnet i silkespapper och packat ner honom till nästa jul. Så skönt, nu blir allt som vanligt igen. Den lilla kopian av en smått förvuxen baby är likadan nästa år.

Verkligeheten är en annan. Jesus föddes på enklast tänkbara ställe. Han föddes inte för att bli någon söt traditionsfigur. Han föddes till jorden för att visa oss GUDS KÄRLEK. Han växte faktiskt upp som en vanlig människa, men HAN VAR GUDS SON.

Tiden går utan mig

2010-01-03T08:37:00.000-08:00

Snart har tre dagar gått av det nya året. Jag har inte varit utanför dörren mer än via "nätet". Då kan man komma hur långt som helst och vart som helst. I värmen från en öppen brasa. Jag tror att det är enklare än med en GPS. ("Surt" sa räven. ??)

Tiden går ju av sig självt! Så frågan, hur man får tiden att gå som pensionär, är helt onödig. Tiden går vare sig man står, sitter, går eller springer.

Egentligen beror min "stugsittning" på att jag har haft så mycket nytt att lära och ta in. Dessutom har det varit betydligt roligare än att gå ut i kylan. Stegräknaren bör väl också få en liten paus. Behöver inte klicka sig fram 8-10 tusen snäpp jämt.

Mitt i allt fick vi också besök av två unga damer, som helt överraskande ville kolla in "di gamle". Jo, jag tackar! Så är man inte helt insnöad då, utan vi fick dela unga och gamla visdomar. En titt på en kvart blev knappt ett par timmar. Goa tjejer!

Nu måste jag/vi i alla fall ut för att köra till tåget och möta en mycket god vän. Det kommer att föra med sig några trevliga och mysiga dagar.

2010-01-02T08:00:00.000-08:00

Kylan håller i sig. Det är alldeles för kallt nu. Jag vet inte vad som är värst: att svettas så att det rinner eller att frysa så att det gör ont i lederna??
Det är ändå inte nå´t stort problem. Det jag följer nu är den fyraåriga flickans försvinnande i Malmö. Jag bara anar. Känner starkt för mamman. Det gör ont i mig. Särskilt när jag då tänker på mitt eget barnbarn på fyra år. Vad skulle jag ha tagit mig till?
Och så mordet i Göteborg. Den unga kvinnan. Hon har också anhöriga, som nu är mer än förtvivlade! Vad gör man i en så´n situation?
Jag kan bara be: Gud förbarma dig!

Nytt, nytt, nytt

2010-01-01T14:36:00.000-08:00

Nytt år, nytt decenium, ny dator alltså ny blogg.
Alltså gott nytt bloggår!
Det ska bli spännande. 365 dagars oskrivna blad. Men här kommer det inte att skrivas varje dag, utan när "andan faller på" eller när något ämne tränger på-