Överraskningarnas Jesusmanifestation.

Läste för ett tag sedan att Jesusmanifestationen 2011 ska förläggas till Stockholm. Visst är det uppmuntrande att se så många, som vill stå upp för Jesus.
Redan första året blev det roligt att se så många samlas. Andra året var det ännu fler och tredje året beräknades det vara 25.0000. Vi gick i god tid till Kungsan ifjol för att, om möjligt, få någon sittplats på något trappsteg. Fullt!

Andra årets samling i Kungsan såg jag en liten möjlighet att få sitta ner på en upphöjning - trappbyggnad. Jo, man satte sig tätare åt ena hållet och det gick att få in en till med kommentaren "finns det hjärtrum, finns det stjärtrum". Och så makade man ihop sig åt andra hållet och min man fick sittplats.

Plötsligt sa damen på min ena sida: "Jag känner igen dig." "Jasså", sa jag och sneglade försiktigt åt hennes håll. "Om jag säger 60-talet i Uppsala." DÅ kände jag igen rösten och det gick en värmevåg genom kroppen. Kunde det vara sant!?

Vi var med i samma bibelstudie- och bönegrupp och var med om liknande
evangelisationsäventyr på 60-talet. Jag flyttade och hon flyttade och kontakten bröts. Många gånger frågade jag olika gemensamma bekanta efter henne, men ingen visste något. Någon trodde att hon nog, till och med, hade lämnat den kristna gemenskapen. Jag frågade och letade på olika namn och adresser.

Jag kände mig manad att börja be för henne. Bad i många år. Eftersom jag inte visste var hon fanns - inte ens om hon levde - började min förbön att glesas ut. Men - gång på gång blev jag påmind om henne och upplevde maningen att be.

HÄR SATT HON NU - bland 18.000 människor - BREDVID MIG. När jag hämtat mig, berättade jag för henne om min bön för henne och frågade, vad som hänt henne under årens lopp. Först tillstod hon inte att det varit något särskilt. Till slut medgav hon "avvikelser" och tackade för förbön.

Jag blev överlycklig och tackade Gud. Efter 40 års bedjande satt jag bredvid bönesvaret! Gud ledde mig till henne i denna trängsel för att visa mig att det alltid lönar sig att be och att man aldrig får ge upp.
Jag känner mig fortfarande exalterad, när jag tänker på detta och på Jesusmanifestationen 2009. TACK GODE GUD!